Svenska rappare way out west

Utan den svenska popikonen var det ingen klar dragning på torsdagskvällen, då den tama Impala och bikini stängdes på olika stadier den första dagen. På något sätt hade jag aldrig sett dem förut, Jag valde bikinimord som var roliga om de saknade överraskningar. När det gäller Nick Cave, vad mer är kvar att säga om mannen? Dåliga frön har ingen lika.

Cave håller publiken i sin hemsökta predikant, vågar dem att nå ut och röra vid honom när han böjer sig över, drar upp balansen, in i publiken och tittar rakt in i deras ögon. Helt lysande. Oklanderlig konst. På andra håll verkade rockens framtid vara i säkra svenska rappare way out west med kvinnor som Beabadobi och Niluffer Yanya, som upplyste Hodgens lilla scen med sina lekfulla och dynamiska låtar.

När det gäller Yanya var hennes utsökt detaljerade låtar nödvändigtvis avlägsnade från festivalmiljön, vilket gav mer utrymme för hennes knepiga gitarrspel, men hon och hennes tre-medlemsband var aldrig mindre än rockade i hela 45 minuter. Inte alla vann så.

Det var en bra show-bra för storheterna i festerna - men kändes lite gammal. På den mer akustiska sidan av saken var torsdagen den viktigaste dagen att vara på Slottskogen. Återvänder till väst efter sju år och sammanfaller med tillkännagivandet av deras kommande femte studioalbum Palomino, den svenska duon som mer än motiverade hypen. Om det finns några klagomål att lämna in, var det bristen på en svenska rappare way steel gitarr som definierade ljudet av deras senaste tre inspelningar.

Ja, det fungerar, men förlusten känns starkt. Trots att Matsson nästan är helt ensamkommande på stora scenen lyckas Matsson behålla teatern och det är svårt att se bort från detta. Dramatiska fördröjningar böjer sig över, faller ut genom pianotangenter och stuntmän på golvet - det är en del av svenska rappare way handling, och publiken äter upp det.

Tårar av 2 e.m. var inte på väg till den västra bingobricka, men här är du. Ane Brun har kanske inte varit svensk, men hon har bott här tillräckligt länge för att anse att hon återvänder till väst som en slags hemkomst. Lyckligtvis är out west West inte en sådan festival, och även om de är några unga publikmedlemmar som tar examen mitt i nätet, är de flesta av dem helt klart mycket glada över att en så viktig grupp börjar sin helg.

Devo utför en tablå: Hannah Brunlof Windell Caroline Polahek är den polära motsatsen till devos robotkollision, och föredrar att sortera ut stora tvättar av ren känsla, och hon gör just det som stänger Lynns scen på torsdagskvällen. Setet är framtaget för fler klubbklara klipp från desire, I want to turn in you och känner mig riktigt slapp när hon meddelar att hon spelar i Sverige för första gången.

Hennes stora, avslappnade ljudlandskap verkar vara anpassade för landet, men några av de mest expansiva ögonblicken är lite förlorade på en mycket tyst ljudmix. Fredag: Kristina och Queens och Bloor, vi började fredagen i ett annat tempo med en femrätters vegetarisk meny från kändiskocken Louise Johansson. Efter att ha blivit helt out west i en av de många ansträngningarna att plattforma en mer hållbar livsstil, mat är en viktig pelare för att gå västerut.

För att skämma den vanliga festivalpriset med" vandrare " Tecknade serier och råa, salta nudlar, maten var i alla möjligheter, det var utsökt. Att äta från keramiska tallrikar, metallbestick och dricka från glas mitt under festivalen var en mycket främmande upplevelse, men den mest önskvärda. Denna typ av misstag verkar lika giltig som deras legendariska status, tjänar som en påminnelse om vad musik ska handla om, och varför det är att Blur har en speciell förmåga att göra även deras största shower känns som en natt i puben med sina kompisar.

Efter att ha fått pojkarnas Viagra två gånger i år på festivaler i Storbritannien var det ett nöje när de spelade i sitt hemland och pratade med publiken på sitt modersmål. Under post-punk junkyard, som sitter hand i hand med tyngden på scenen, injicerar Viagra boys lite välbehövlig satir i genren utan att kompromissa med sina förmågor.